Kardning och spinning

Från TEKOWikin

(Omdirigerad från Spinning)
Hoppa till: navigering, sök

Uttrycket spinning används om två processer, dels den process där man gör "oändliga" fibrer (filament) ur en bulkpolymer genom att pressa polymermassan genom fina dysor och sträcka de utkommande filamenten, dels när man parallelliserar och sätter snodd på flera fibrer till ett garn. Alla naturliga fibrer förutom siden har relativt korta fibrer - normalt några centimeter. Sådana korta fibrer kallas stapelfibrer. Regenatfibrer och syntetfibrer är "tillverkade" multifilament som ofta bara behöver en viss snodd för att garnet ska hålla ihop. Av dessa regenererade och syntetiska fibrer görs ofta stapelfibrer genom att kapa dem i lämpliga längder. Detta görs i regel för tillverkning av blandgarn med naturfibrer, t.ex. bomull. Ett filamentgarn behöver enbart snodd för att det ska hänga ihop. För att göra garn av stapelfibrer kardas först fibrerna för att parallellisera dem. Från kardan delar man upp det kardade floret i kardband eller sträckband som innebär att stapelfibrerna ytterligare parallelliseras. Därefter för man in snodden och garnet lindas upp på spolar. Den långsammare delen av garntillverkningen har varit snoddgivningen, men det är också där som utvecklingen har varit som snabbast. Vid sidan om den mekaniska snoddgivningen, oftast kallad ringspinning, finns i dag olika system för att snoddsätta fibrerna med turbulent luft. Vanliga system är "open end" och "air jet". Enkla garner kan snos samman två eller flera till ett garn. Denna process kallas tvinning. Genom att låta garnsnodd och tvinnsnodd gå åt olika håll kan snodden balanseras. En ofixerad enkelsnodd leder annars till att tyget eller plagget vrider sig. Tvinnade garner används ofta för att framställa grövre tyger.

Miljöfakta – kardning / spinning

Kardningen, speciellt av naturfibrer, ger en hel del avfall i form av fiberfragment, plantrester, smuts och kortfibrer. En del kan tas tillvara, men det mesta hamnar på tipp eller kan läggas på åkrar som jordförbättringsmedel.

Spinnprocessen kräver smörjmedel för att minska friktionen, som annars leder till garnbrott. Dessa smörjmedel kallas avivage eller spinnoljor och består oftast av mineraloljor med tillsatser av tensider för att underlätta urtvättningen som måste göras före färgning och beredning. Det ställs speciella krav på spinnoljornas friktionsnedsättande egenskaper - oftast beroende på hastigheterna vid spinningen. Vid tillverkning av regenererade fibrer och syntetfibrer behövs spinnoljor både vid fiberframställning och vid eventuella efterkommande snoddprocesser. Mängden spinnolja är beroende av fiberytornas storlek, vilket innebär att man vid samma garnnummer behöver mera spinnolja för tunna än för grova fibrer. Mikrofibrer kräver således större mängder spinnolja än normala fibrer. För naturfibrerna är kraven på spinnoljor olika beroende på spinnprocess, fibrernas kvalitet och innehåll av naturliga smörjmedel, t.ex. vaxer. Både ull och bomull innehåller smörjande komponenter av ullfett respektive bomullsvax, vilket minskar kravet på smörjmedel. Vid höga spinnhastigheter kan det dock behövas ytterligare smörjmedel. Spinnoljorna består i regel av mineralolja och oftast också en nonjontensid för att underlätta urtvättning av mineraloljan. Båda dessa substanser kan vara svårnedbrytbara och därför har försök gjorts att ersätta dessa med naturliga fetter och oljor. Det har emellertid visat sig att man då riskerar angrepp av mögel och mikroorganismer, vilket i sin tur kräver användning av konserveringsmedel. Återanvändning av spinnoljor sker normalt inte. Dels förutsätter detta en kostsam återvinning ur tvättvattnet, dels finns ofta spinnare och tygtillverkare långt från varandra, vilket kräver långa transporter.

Källor

Textilmiljöhandboken

Personliga verktyg